Kapitel 1: En kväll fylld av fläsk och mystik

Luften över Tostarps Pensionat, beläget 80 meter upp med en storslagen utsikt över Finjasjön, var tjock av fukt och förväntan. Det var den 26 september, och det betydde bara en sak: FLÄSKAFREDA. Pensionatsägarna, Anneli och Johan, sprang fram och tillbaka som skållade råttor. De 90 platserna var fullbokade, och varenda själ i byn, och en hel del från de kringliggande, skulle vara där. Fläskabuffén var inte bara en måltid, det var en institution. Ett skådespel av nystekt potatis, krispigt stekt fläsk och en persiljesås så god att man misstänkte att den hade övernaturliga krafter. Johan, med svetten pärlande i pannan, höll koll på buffén i den rymliga källaren.

I matsalen på första våningen satt de tidiga gästerna, sorlet var högt och doften av mat fyllde luften. Där satt Gunvor och Inga-Britt, två grannar sedan 50 år och vänner sedan 70. Båda i 80-årsåldern och hade varit med om varenda Fläskabuffé sedan tidernas begynnelse. De hade med sig sin väninna Märta, som hade bestämt sig för att besöka pensionatet för första gången.

”Det är som att sitta i en bastu”, sa Märta och torkade svetten från pannan. ”Men doften av fläsk… oh, ljuvligt!”

”Lugn bara, Märta”, sa Gunvor. ”Snart får du smaka. Då kommer du glömma att du är i en bastu.”

I källaren, där den andra delen av buffén ägde rum, stod en annan av stammisarna, Rune, en 75-årig man som var en fena på att hitta de bästa bitarna på buffén. Han hade stått i kö i 15 minuter, och han var fast besluten att få de bästa bitarna.

”Det var väl konstigt”, sa han till en kvinna bredvid honom, Barbro, en äldre kvinna som var känd för att veta allt om alla. ”Det känns som att det blir kallare och kallare här nere.”

Barbro tittade på honom och nickade. ”Jag har märkt det. Det är något som inte stämmer.”

Anneli gick förbi och tittade på dem. ”Oroa er inte”, sa hon med ett leende. ”Luftkonditioneringen kanske krånglar.”

Men Barbro skakade på huvudet. ”Det är ingen luftkonditionering. Det är något annat.”

Kapitel 2: Fläskspöket

En plötslig panik spred sig i källaren. Skriken började och spred sig snabbt uppåt.

”FLÄSKET ÄR BORTA!”

Johan rusade ner för trapporna, nästan snubblade på en gäst som stod blek av chock. Källaren var ett kaos. Buffén var tom. Allt fläsk var borta. Tallrikar med halväten mat stod kvar, men grytan som skulle vara full med nystekt fläsk gapade tom.

Anneli kom ner. ”Vad är det som händer?” frågade hon.

”Fläsket… det är borta!” ropade Johan med en röst som var nära panik.

”Det kan inte vara sant. Jag fyllde på det för bara tio minuter sedan.”

Barbro, kvinnan som visste allt, kom fram till dem med en allvarlig min. ”Jag visste det. Jag kände det i luften. Det är hon. Hon har kommit tillbaka.”

”Vem?” frågade Anneli.

”Spöket. Fru Elin. Hon som var kokerska här för 60 år sedan. Hon älskade fläsk, men fick aldrig smaka. Hon dog med en dröm om att få äta en riktig Fläskabuffé.”

”Det är ju bara en myt!” sa Johan.

”Nej, Johan”, sa Barbro. ”Det är sanningen. Jag såg henne. En kall vindpust, och sedan… en tunn, grönaktig figur som snabbt, snabbt lade fläsket på en tallrik och försvann.”

Anneli tittade på Barbro, förskräckt. ”Elin? Men… det finns inget som heter Elin här.”

Kapitel 3: Ett försök att skapa ordning

Johan samlade ihop några av gästerna i konferensrummet i källaren. Rune var en av dem, han som hade stått i kö. Han var rasande.

”Jag har stått i kö i 15 minuter för att få fläsk!” ropade han. ”Och nu är det borta!”

”Vi är medvetna om problemet”, sa Johan med en lugn röst. ”Och vi gör allt vi kan för att lösa det.”

Barbro, som hade samlat sig, berättade sin historia för alla. Hon berättade om fru Elin, den hungriga kocken, och hur hon hade dykt upp för att stjäla fläsket.

Gunvor och Inga-Britt, som hade hört skriken från källaren, kom ner för att se vad som hade hänt.

”Vad är det med er?” frågade Gunvor. ”Har ni ätit för mycket fläsk?”

”Nej, Gunvor”, sa Johan. ”Fläsket är borta. Allt fläsk. Och Barbro säger att det är ett spöke som har tagit det.”

Gunvor tittade på Barbro, med en blick som var full av misstro. ”Ett spöke?” sa hon. ”I min ålder har jag sett det mesta, men ett spöke som stjäl fläsk? Det låter ju helt galet.”

Inga-Britt, som var lite mer vidskeplig, tittade sig nervöst omkring. ”Jag har alltid vetat att det var något mystiskt med det här stället”, viskade hon till Gunvor.

Kapitel 4: Jakten på det hungriga spöket

Jakten på spöket började. Johan och Anneli, tillsammans med Barbro, började leta efter spöket i pensionatets vrår. De gick upp till andra våningen, där de gemensamma badrummen var, och ner i källaren. De tittade i varje rum, under varje säng, bakom varje gardin. Inget. Spöket var som bortblåst.

”Det här är helt meningslöst”, stönade Johan. ”Vi borde ha ringt polisen. En person har tagit vårt fläsk.”

”Polisen kommer bara att skratta åt oss”, sa Anneli. ”Det här är ingen vanlig tjuv. Det här är en fläsk-spöke.”

Plötsligt hördes ett ljud från köket på första våningen. Ett tyst smaskande. De smög in och där, vid spisen, svävade den gamla kvinnan. Hon åt fläsk med händerna, och hon såg lycklig ut. Hon tittade upp och log mot dem, och sa med en röst som var varm och fylld av lycka:

”Äntligen! Jag har väntat i 60 år på att få smaka på den här fläskabuffén.”

Johan, Anneli och Barbro stod som förstenade. De hade hittat spöket. Och hon hade ätit allt fläsk.

Kapitel 5: Förhandling med de döda

Johan samlade mod och gick fram till kvinnan. ”Du har ätit allt vårt fläsk”, sa han, med en röst som var förvånansvärt lugn. ”Vi har 90 hungriga gäster som väntar.”

Kvinnan tittade på honom, med ett leende som var fullt av fläsk och persiljesås. ”Jag är ledsen. Jag kunde bara inte motstå det.”

Anneli kom fram. ”Vi förstår. Men vi måste hitta en lösning. Vill du kanske… en kaka?”

Kvinnan skakade på huvudet. ”Nej tack. Jag vill bara ha… fläsk. Jag var kocken här en gång i tiden. Jag lagade fläsk, men fick aldrig smaka. Jag dog med den drömmen. Och nu, efter 60 år, har jag fått min hämnd.”

”Hämnd?” sa Johan. ”Men… vi är inte ansvariga för vad som hände för 60 år sedan.”

”Det är ni som driver pensionatet nu”, sa spöket. ”Och nu är det upp till er att lösa problemet. Annars kommer jag att fortsätta ta fläsket, för evigt.”

Kapitel 6: Fläskoffret

Anneli kom på en idé. De hade ju mer fläsk i köket. Fläsk som var tänkt att användas nästa dag. Hon gick till köket och började steka det.

”Vad gör du?” frågade Johan.

”Vi ger henne ett offer. Vi ger henne allt fläsk hon vill ha, så länge hon lämnar våra gäster ifred.”

Kvinnan, spöket, satt tyst och såg på när Anneli stekte fläsket. När det var klart, lade Anneli upp det på en stor tallrik och gav det till kvinnan. Kvinnan tittade på tallriken med en blick som var full av längtan. Hon tog en stor tugga, och hennes ansikte lyste upp.

”Det här… det här är det bästa fläsket jag någonsin har smakat.”

Hon åt upp allt, och när hon var klar, såg hon på Johan och Anneli, som andades ut av lättnad.

”Tack”, sa hon. ”Nu kan jag äntligen vila i frid.”

Plötsligt kände Johan en varm vindpust. Kvinnan, spöket, var borta. Tallriken som hade varit full med fläsk var nu tom. Fläskabuffén var räddad.

Kapitel 7: Den återställda ordningen

Anneli, Johan och Barbro återvände till källaren med det fläsk som hade blivit räddat. De hade räddat dagen. Och gästerna fick sin efterlängtade Fläskabuffé. Dagen avslutades med glädje, kaffe och kaka.

”Det var det konstigaste jag någonsin har varit med om”, sa Johan till Anneli, när gästerna hade gått. ”Ett spöke som stjäl fläsk.”

Anneli log. ”Jag sa ju att det finns saker mellan himmel och jord som vi inte kan förklara.”

De hade räddat pensionatet och dess Fläskabuffé från en hungrig ande. Och från och med den dagen, när det var Fläskabuffé på Tostarps Pensionat, stekte de alltid extra fläsk som de lämnade på kontoret, bara för att vara säkra. Ett fläsk för en gammal kocks eviga hunger. Och varje gång, nästa morgon, var fläsket borta. Men tallriken var tom, och det fanns alltid en svag doft av persiljesås i luften…

Var det spöket eller… kanske Johan? Tänkte Anneli…